Beltway bandit eulogy
Trump after Trump
Donald Trump har presenterat sin vicepresidentkandidat JD Vance på republikanernas konvent. Senatorn har blivit känd för en bredare allmänhet med sin självbiografi “Hillbilly elegy”, och många kommentatorer lyfte boken för att förklara Vances politiska gärning. Genom det valet är det tydligt att trumpismen inte är en fluga, utan en idé som kommer att påverka det republikanska partiet även efter att Donald Trump avslutat sin bana i politiken.
JD Vance var visserligen emot Trump till en början, en “never trumper” till och med, men Vances nationalkonservativa bakgrund har det aldrig varit någon tvekan om. I åratal har Vance ivrigt hyllat den miljön, talat på dess viktigaste konferenser, han har varit med och format dess språk och tankevärld som en av de mest framstående uttolkarna av vår tids nya högerpopulistiska auktoritarism. Vance har, genom sina kopplingar till entreprenören Peter Thiel och dennes “thielverse”, förstått betydelsen av att skapa ett nätverk av institutioner och tankesmedjor, som bröderna Koch gjorde för libertarianismen.
Trumps politik har alltid haft sin grund i hans hugskott, snarare än ett sammanhållet idésystem. Det har alltid varit tillfället som styrt åsikten, förutom vissa hållpunkter som hans motstånd mot frihandel. I andra frågor kan Trump hoppa fritt mellan skaklarna, som hans omsvängning för att nu skydda det sociala mediet TikTok. Att Trump bestämmer är viktigare än vad han bestämmer. Det räcker när politiken är till för att visa stamtillhörighet.
Det går dock inte att styra en stat med hugskott och nycker, särskilt inte i den komplexa miljö av policyexperter och tjänstemän som The Beltway är. När Donald Trump råkade stava fel på en tweet mycket sent på natten, sattes åtskilliga personer med dubbla PhD på att försöka klura ut vad covfefe betyder och vad det som princip skulle betyda för president Trumps praktiska politik.
Politik på amerikansk presidentnivå måste fyllas med innehåll från någonstans. Den kompromiss som utvecklats under Kalla kriget, liberalkonservatismen, kunde inte längre ge svar på samtidens frågor som den amerikanska konservatismens institutioner var uppbyggda för att leverera. Därför hämtar “Beltway bandits” nya tankar från så osannolika källor som tidskriften Hungarian Conservative, eller boken “Hussar Cut” från Balázs Orbán. Även om politiken som de omfattar är en slags ekonomisk populism; att tala positivt om välfärdsstaten med bidrag till “rätt” grupper och fördöma frihandel som “globalistisk”, är en hårdför socialt konservativ hållning viktigare.
Då försöker partitänkare att skriva om historien om det republikanska partiet som tidigare mycket mer vänsterlutande under Ronald Reagan och George W. Bush. De svenska Moderaternas omskrivning av politikens riktning under Fredrik Reinfeldt är hämtad från samma utveckling.
Det leder till en syn på samhällets institutioner som rimmar illa med USA:s konstitution, där motståndare blir fiender att utesluta från statens och samhällets institutioner. Rättsväsendet förhindrar folkets vilja, särskilt när domstolar står emot lagar och politik som Vance stöder. När politik bara ses som en existentiell kamp för överlevnad, är att förlora val ytterligare ett hinder som måste rundas, inte ett bindande resultat att acceptera.
Sammantaget är Trumps val av JD Vance som vicepresidentkandidat något som går bortom resultatet av presidentvalet i november. Det finns flera tankeströmningar som påverkar dagens republikanska parti, men nederlag i valet betyder inte att utvecklingen i partiet går tillbaka till det som var tidigare. Utvecklingen går mot att en trumpism oberoende av Donald Trump utvecklas.
