Liberalkonservatismens resonemangsparti är redan över
Jag håller hårt på mina principer och om dom inte passar er så har jag andra
— Groucho Marx
Liberalkonservatismen har alltid varit en fråga om slitningar, ända sedan ordet först myntades. Den uttalas gifta ihop två ideologier till den så kallade “borgerligheten”. Ordet klingar förstås underligt för en samtida betraktare, ett nedsättande epitet från en bleknad motståndare som för tanken till en stelnad världsbild. En världsbild där egentligen de två ideologierna var varandras stora motståndare — själva ursprunget till vänster och höger.
Den senaste tiden har liberalkonservatismen diskuterats i samband med den hårda maktkamp som Moderaterna upplever, beroende på att partiet närt tanken på liberalkonservatismen mest.
För att förstå liberalkonservatismen behöver vi gå till den tid som avlade den: socialismens dominans under mitten av 1900-talet. Det handlade inte bara om regeringsmakt, utan även makt över tanken.
Högmoderniteten var en motsägelsefull blandning av marknads- och kommandoekonomi. Det tillståndet berodde på ideologi men hade även ett stöd i höga transaktionskostnader, svårighet att sprida information och av centralism av kunskapsproduktionen. Många tankegångar påminnande om socialismen hade haft det relativt lätt i den miljön. De kristdemokratiska tankar som byggde upp efterkrigstidens Europa delade ofta inriktning på samhället med de socialdemokratiska.
Även det sena 1900-talets idémiljö var tillräckligt varierad för att socialismen måste vara ett brett tält. Inom ramen för ett socialdemokratiskt parti kunde socialliberaler rymmas under samma partibeteckning som socialkonservativa jämte vänstergrupper bortom det dåvarande kommunistpartiet. Så god kontroll över idériktningarna kunde en centraliserad rörelse ha, i vart fall under en lång tid.
Så vilken linje hade då liberalkonservatismen? Gösta Bohman sägs ha sammanfattat den i sitt tal i Göteborg 1980:
Att vara konservativ i ordets rätta mening innebär ju inte att vara statisk, att vara emot förnyelse och anpassning av politiken till moderna människors nya krav och anspråk. Om man använder begreppet konservativ i den bemärkelsen, då skulle ju förespråkarna för nolltillväxt, för stagnation och tillbakagång vara konservativa, och de som tror på människorna, på förnyelse och utveckling vara motsatsen därtill. Det är alltså inte i den bemärkelse jag använder termen konservativ utan i dess ursprungliga, på människovärde och humanism byggda betydelse. Och på att det förflutnas erfarenheter skall tas tillvara i samhällets utvecklingsprocess.
Bohman drar dock bara en negation av vilken konservatism han tar avstånd från i talet. Mer genomarbetad än så var inte liberalkonservatismen. Ofta var den ett bekvämt sätt att kunna navigera i relation till socialismen som egentligen drev samhällets idéutveckling. Nackdelen till den breda fronten i liberalkonservatismen var förstås att politik blev taktik. På längre sikt gick det inte att föreställa sig hur samhället skulle se ut efter en seger. När Berlinmuren föll 1989 fanns det en stor förvirring både bland liberaler och konservativa. Vilken politik skulle egentligen uppnås?
Förvaltning av fördelning inom ramen från en tidigare era var politikens kärna. Genom liberalkonservatismen behövde man inte precisera politiken, utan kunde skapa sig en opinion på stället.
En artikel om liberalkonservatismen är alltså ett retrospektiv. Moderatledaren Fredrik Reinfeldt var både tidstypisk och ledande för det tidiga 00-talet när förvaltningstanken blev den idé som blev kvar. Många av de idéer och frågeställningar som väcktes kring millennieskiftet om globaliseringen och informationssamhällets snabba genombrott följdes inte upp.
Kålsuparteori och antisocialism räckte dock inte som drivkraft åt idéproduktionen. En del av liberalerna fastnade i “panglossliberalism”, men att peka på en fantastisk omvärldsutveckling verkade för allmänheten bara vara ett försvar för samtiden. Konservatismen bröt ihop och de nykonservativa grundar sin konservatism på en känsla av främlingskap för samtiden och kränkthet, inte på nationalkänsla eller historiens traditioner. Det gör den nya konservatismen långt mer benägen att styra och omforma “den lilla sfären” även av det familjeliv och civila samhälle som inte passar i deras sköra idealbilder.
Det är en skilsmässa med uppslitande vårdnadstvister för att mycket inte belagts med äktenskapsförord. Det är dock tydligt att de nya ideologier som uppstått efter högmoderniteten inte kommer att ha mycket kvar av sitt politiska DNA från liberalkonservatismen.
