Tankesmedjan från ekologi till evolution
För några år sedan skrev den amerikanske historikern och tjänstemannen Tevi Troy en artikel om tankesmedjans utveckling, i en serie av vad han uppfattade som generationer.
Vad har hänt sedan dess med tankesmedjornas utveckling? En intressant motsvarighet till Tevi Troys artikel är policyentreprenören Enrique Mendizabal, som på Cast from Clay skriver The Future of Think Tanks från den 15 april 2021.
Mendizabal skriver att framtiden ser ljus ut, kanske inte alltid för tankesmedjorna som institutioner, men för tankesmedjans funktion. Där gör han flera intressanta resonemang och observationer.
Funktioner som tankesmedjor fyller är att utveckla lösningar på sociala, ekonomiska och politiska problem; informera och utbilda beslutsfattare och allmänheten; främja idéer; förespråka förändring; hålla beslutsfattare till svars; utbilda nästa generation av beslutsfattare samt vårda utrymmet för informerad debatt om frågor av allmänt intresse. De funktionerna ser Mendizabal som mycket viktiga i det moderna samhällslivet. Tankesmedjan som företeelse är dock inte lika populär idag som för några år sedan.
Det är sammanhanget som formar tankesmedjorna i en ekologi, där demokratin ger det bästa utrymmet för att de ska kunna återkoppla till och vara välgörande för offentligheten. Mendizabal ger exempel på hur tankesmedjor i 1980-talets Chile var viktiga för att återstarta den demokratiska väven under Augusto Pinochets diktatur.
Ekologin behöver vara livskraftig, där Afrika pekas ut som exempel på en ohållbar flora, om inte för biståndspengarna till de lokala tankesmedjorna. Där finns en parallell till hur Östeuropas många tankesmedjor försvann i början av 2010-talet i finanskrisens spår, och autokraterna tog över. Även i Kina, där tankesmedjorna varit en del av partiapparaten, har utrymmet minskat så mycket under Xi Jinping att många behövt stänga.
Motargumentet till Mendizabal är att miljön kan bli väl likartad. Det kanaliserar finansiering till individer och institutioner som är benägna till djärva stora idéer, hög kapacitet och mycket täta nätverk inom policykretsar. Det kan bli en miljö, där samma frågor behandlas på samma sätt av liknande tänkare, ofta med rätt likartade svar på det mesta.
Utvecklingen kan vara djupare än Enrique Mendizabal beskriver den som. I takt med att branschen har expanderat, har samhället runt blivit mer polariserat. I takt med att konkurrensen om finansiering blivit allt hårdare, har utvecklingen Tevi Troy beskrev om den tredje generationens tankesmedjor fortsatt. Vissa har till och med blivit lobbyister, under annat namn. Det utvecklingen får sägas ha bromsats något jämfört med mitten av 2010-talet. Bättre innehållsdeklarationer är viktigare nu.
De flesta auktoriteter i samhället har dock tappat i förtroende och tankesmedjorna missade att analysera och förtydliga viktiga utvecklingar i samtiden, och därmed tillfället att kunna formulera relevant policy. Det senaste årtiondets många populistiska rörelser har inte följts av några djupare analyser av omvärlden från dessa. Snarare har deras tankar utvecklats i opposition mot själva idén av ett abstrakt, framåtblickande och analytiskt politiskt tänkande.
Författaren och låtskrivaren TaraElla har en intressant synvinkel i en essä om pratshow-värden Dave Rubin och dennes utveckling. En mer omfattande tribalism inom samhällsdebatten har minskat utrymmet för en öppnare debatt. Om många upplever att de inte har tid för nyansering, och samhället är mer polariserat än vad det har varit på länge, så är det sannolikt att idémarknaden domineras av starkt formulerade, enkla, och begränsade budskap. Det kanske inte är så bra att tänka fritt, det kan ju sätta frågetecken kring den egna sidans budskap?
Med TaraElla i åtanke finns det exempel på hur tankesmedjor agerat normerande i debatten, snarast som en sorts anti-smedjor. Tankesmedjor vars funktion är att minska tankeutrymmet för andra tankesmedjor, genom att hänvisa till stamtänkandet.
En konkurrent till tankesmedjan som Mendizabal inte tar upp är en växande flora av institut nära universitetsmiljön. De bedriver inte egen forskning i den betydelse många i allmänheten lägger i ordet. De sammanställer och drar slutsatser från andra forskares material på fältet, men med en inbyggd slagsida mot vissa resultat, och som inte går att koppla till ett forskningsuppdrag.
Demokratin står med ett ben i teknokrati och ett annat i populismen. Det är för det mesta en bra konflikt. Vetenskapen hålls allt oftare fram som auktoritet i politiska problem. Synsätt inom forskningen kan lockas av att ingå i större nätverk av organiserade opinioner och intressen. Politiska lobbyer är i sin tur beroende av vetenskapliga organ.
Forskningen är dock inte en röst som entydigt pekar ut riktningen. Den kan belysa olika handlingssätt genom att kvantifiera risker, peka på möjligheter och specificera avvägningar. Men den kan inte fatta de nödvändiga besluten. Genom att låtsas annat kan beslutsfattare undvika att ta ansvar för de val de gör.
Enrique Mendizabal ser i sin artikel flera förändringar av branschen. En av de mest anmärkningsvärda är det ökande genomslaget från individer och mindre grupper beväpnade med ett fåtal databaser, analytiska färdigheter, kontroll över nya kommunikationskanaler och opportunistiska strategier.
Det kan finnas ett utrymme för de mer tillfälliga tankesmedjor som The Future of Think Tanks tar upp. Tankesmedjor som uppstår för att behandla enskilda utvecklingar, som flyter samman och splittras som ett experiment eller som har en tydlig roadmap med milstolpar för sin verksamhet och sedan avvecklas. Det kan ge mer hållbar miljö i en tid av minskade donationer, snarare än att institutioner fortsätter så länge anslagen finns och med risk för mission creep. Det är också mindre troligt att stamtänkande får samma inflytande över tänkandet.
