Tankesmedjan på 2020-talet
Valet står för dörren, kanske med ett regeringsskifte i sikte. Det är alltid svårt att tala om vart samhället är på väg genom att titta på valresultat. Exakt vem som vinner eller förlorar beror på många omständigheter som är svåra att förutse; från att ett parti hittat en enskild fråga i rättan tid, till ett kommunikativt självmål i sista stund. Parlamentarism är ju också ett nollsummespel, det finns bara ett begränsat antal mandat i den politiska församlingen. Då kan ett parti se ut att vara smart, välorganiserat och drivet bara därför att motståndarna inte är det. Framförallt så för valet med sig en betydande kortsiktighet i partiernas budskap.
De senaste decennierna har debatten om politikens långsiktiga perspektiv handlat om tankesmedjornas alltmer framträdande roll. Tankesmedjorna har omtalats konspiratoriskt, för att främst antyda att allmänheten saknar makt och insyn i det politiska skeendet. Tankesmedjorna, på bägge sidorna av Atlanten, sägs vara innovatörerna. Det är där politiska idéer och förslag formas och prövas för att sedan kunna antas av politiker.
Tankesmedjorna presenteras ofta i media som en växande maktfaktor i samhällsdebatten och som leverantör av beslutsunderlag. Bilden är relativt etablerad och särskiljs från lobbyismen genom att tankesmedjorna har ett genuint ideologiskt intresse och en agenda att omvandla samhällsdebatten på lång sikt.
I sammanhanget är det givande att läsa artikeln Devaluing the Think Tank av Tevi Troy i National Affairs år 2012. Troy berättar om tankesmedjans historia som en skiftande balans mellan policyarbete och politisk kamp.
Artikeln anger tankesmedjans ursprung som ”ett universitet utan studenter”. Den första generationens tankesmedjor påminde om en institution på ett universitet. Författaren räknar upp Brookings, Hoover, RAND Corporation och American Enterprise Institute som exempel på den första generationen som kom i mitten av 1900-talet.
I Sverige motsvaras den av exempel som SNS, Ratio, Institutet för Näringslivsforskning — IFN, Institutet för Framtidsstudier eller de adjungerade professorerna vid universiteten. De arbetar med liknande metoder som forskningsinstitut, och som Troy påpekar, står de något utanför sin samtids debatter. Den första generationens tankesmedjor anser sig vara experter vars utkomst är tämligen teknisk. SIPRI har t.ex. förklarats som en institution för att “ge objektiv information till den egyptiske diplomaten vid nedrustningsförhandlingarna i Genève i början av 1960-talet”. Den första generationens tankesmedjor kan ha en viss politisk åskådning i botten, men det går inte alltid att utläsa en handfast politisk ståndpunkt från den.
Den första generationen vann förtroende genom att kretsarna inom politiken var så snäva. Det var lätt att få inflytande när alla kände alla och policy diskuterades fram genom samtal mellan enskilda högre representanter för etablerade intressen. Villkoret var dock att befinna sig inom ramarna för det konsensus som fanns i Washington eller de stora europeiska huvudstäderna.
I längden skulle omvärldsförändringarna leda till den andra generationens tankesmedja, där den första generationen skulle få allt svårare att hävda sig i en mer politiserad policydebatt. Donatorer fick alltmer intrycket att den första generationen var oförmögen att påverka samhället eller forskningen. Det behövdes nya lösningar för mer konkreta utmaningar.
Det tidiga 70-talet var en politiskt laddad tid, en skiljelinje mellan två samhällssystem. Den första generationen hade blivit märkbart byråkratiska organisationer och krävde långa förberedelser för att kunna göra vaga utlåtanden. Medierna hade börjat att ta över universitetens roll som debattdomare, den andra generationen kan därför kallas ”en ledarredaktion utan tidning”. De producerade böcker, rapporter, kommentarer, debattartiklar, essäer och kunde även ställa upp i radio och TV-program som ”talking heads”.
Tevi Troy beskriver i sin artikel hur det gick till när den andra generationen gjorde sitt genombrott i USA. Steget från forskning och sammanställningar till att utforma policyrekommendationer begränsades av att skattelagstiftningen bestämde hur givare fick göra avdragsgilla gåvor till politiska institutioner. Det behövdes en sorts tankesmedja som befann sig närmare beslutsfattandet utan att direkt påverka det, för annars överskreds gränsen för att gåvan skulle vara avdragsgill.
Troy anger amerikanska Heritage som den första av den andra generationens tankesmedjor. Det perspektivet är måhända något för amerikanskt, då brittiska Institute of Economic Affairs — IEA var årtionden före. Det handlade om en politisk mobilisering, där främst liberala tänkare uppfattat att Fabian Society hade avslutat sitt institutionsbygge (som London School of Economics) och dragit sig tillbaka från en strategisk syn på idédebatten. Många socialdemokrater trodde sig ha vunnit efterkrigstidens idéstrid och att blott mindre detaljer återstod.
En del av den andra generationens tankesmedjor kunde agera som skuggregeringar. Heritage och IEA kom nära den verkställande makten i form av president Ronald Reagan och premiärminister Margaret Thatcher. Heritage brukar framföra att mer än 60 procent av deras policyrekommendationer genomfördes under Reagans två mandatperioder. Brittiska Demos fick ett stort inflytande över att forma tankarna för premiärminister Tony Blair.
Det tog tid för idén att sprida sig. England fick sin första tankesmedja på vänsterkanten i slutet av 80-talet. I Sverige skapades tankesmedjan Timbro genom ett genomtänkt stöd från Svenskt Näringslivs föregångare SAF. Det stora och breda genombrottet skedde vid millennieskiftet för den andra generationens tankesmedjor. Det uppstod andra generationens tankesmedjor som kunde vara helt inriktade på ett enda politikområde, s.k. boutique think tanks. Den andra generationens framgångar inspirerade till att fler organisationer bildades men arbetet var påfallande enhetligt. Många trängdes i samma nisch och Östeuropas breda flora av tankesmedjor under 2000-talets första hälft var beroende av pengar utifrån.
Omvärldstrycket började förändras. Mediernas position ifrågasattes av bloggar och senare de sociala medierna. Den stora politiska kampen uppfattades som avslutad: nu gällde det att hålla sig relevant med en alltmer avlägsen väljarkår. Politikerna behövde neutralisera politikens politiska laddning. Donatorer har inte längre samma tålamod eller djupa fickor för långsiktigt policyarbete, mer direkta och handfasta resultat måste uppvisas. När medierna tappade makten över att sätta sin egen dagordning behövde de aktörer som kunde skapa klickdrivande nyheter. Det var dags för den tredje generationens tankesmedja att göra sitt inträde på politikens arena.
“Do tanks”, som den tredje generationen också kallas, skiftade balansen mellan forskning och PR-arbete. De samordnar och dirigerar de flöden av tyckare som behärskar debatten. Framförallt skapar de debatten, som Tevi Troy påpekar, de väntar inte längre på medlemmar eller medier och vinner därmed initiativet. En beskrivning av den tredje generationens tankesmedja skulle kunna vara ”en PR-firma utan uppdragsgivare”. De måste nå ut brett och ligga på gränsen till att vara aktivister. I Sverige är exemplen på den tredje generationens tankesmedja inte så tydliga, kraven på kontroll på tankesmedjorna från deras intressenter är höga. Det närmaste exemplet skulle vara Katalys.
Tevi Troy berättar hur den amerikanska vänstern år 2003 skapade den första tredje generationens tankesmedja: Center for American Progress CAP. Det gällde att ge en plattform åt de kadrer av politiker, policyprofessionella och intellektuella som blivit över hos demokraterna efter segern för George W. Bush och där universitetsmiljön förändrats för mycket för att kunna ta emot dem. Den utvecklingen hade dock börjat tidigare. Redan i början av 90-talet hade brittiska IEA:s dåvarande chef, den nu framlidne John Blundell, känt trycket från en del intressenter att omforma tankesmedjan till en do tank.
Den tredje generationens tankesmedjor nådde ut i media. Deras politiska slagfärdighet gav dem en fördel om donationerna mot den andra generationens tankesmedjor. Den tredje generationen användes för att samla, skola och slussa talanger i ett ekosystem där aktörer kan snabbt gå in och ut i de olika organisationerna och omformas efter situationen. Nackdelen är att ekosystemet riskerar bli för slutet, och personer anpassas till att fungera inne i det, snarare än att sprida idéer ute i samhällsdebatten.
I slutet av sin artikel beskriver Tevi Troy med oro hur miljön i Washington alltmer går i en riktning där TV-framträdanden blir tankesmedjornas hårdvaluta. Han är orolig för att tankesmedjornas trovärdighet är hotad på lång sikt. Den tredje generationen tar inte så mycket fram nya idéer som att den agerar hejarklack och ekokammare åt regeringen respektive oppositionen. Det som tankesmedjorna framför uppfattas då inte som genomtänkt, eller som att de inte själva styr sin agenda. Inflytelserika andra generationens tankesmedjor börjar att alltmer ta efter den tredje generationens sätt att arbeta.
Politiken har alltid balanserat mellan att utforma policy och politisk kamp. Det lutar åt ett håll ibland, ibland åt den andra. Tevi Troy är medveten att han håller på att skriva en moralsaga om att förvärva, förvalta och förslösa genom tankesmedjornas tre generationer. Moralsagor hamnar lätt i villfarelsen om att det alltid var bättre förr. Även den första generationens tankesmedja hade sina låsningar, då de frodades i en politisk miljö där aktörerna var mycket enhetligare än idag.
Det finns regionala skillnader. I USA är tankesmedjorna starkare, samtidigt som jurister konkurrerar genom att det amerikanska rättsväsendet ofta kan gå in och avgöra policyfrågor. På EU-nivå har tankesmedjorna inte samma avtryck som idéproducenter i nomenklaturans kommittologi. Det inte minst då kommissionen sedan Maastrichtavtalet 1992 gynnat tillväxten av strumpdockor.
Många politiska frågor kräver tålamod över lång tid och djupare kunskaper. De statliga myndigheternas idéproduktion och politiska påverkan har expanderat för att kunna sätta agendan för riksdagspartiernas politik. Tjänstemännen på myndigheterna kan vara mer ideologiskt insatta och politiskt kunniga än de folkvalda politikerna i en tid av allt mer specialiserad policykunskap.
Den senaste tidens många uppköp av lokala byråer från internationella nätverk och en tilltagande titelinflation tyder på ett generellt behov i PR-branschen av att bredda sin verksamhet till näraliggande branscher och att kunna erbjuda ett större strategiskt kunnande. Rådgivning går från omvärldsanalys och berättelser för att legitimera en politiks genomförande till djupare idépåverkan och strategiskt beslutsfattande. Det går in på tankesmedjans område.
Avsaknaden av återkoppling från tankesmedjor och institutioner till politiken är en viktig del av det sena 10-talets politiska kris. Utan en ideologisk eller intellektuell bas av vare sig följare eller tänkare, så blir politiken en massa policies för stunden som ingen egentligen är villig att stå för. Då ingen har tänkt igenom dem eller testat dem i offentligheten, får de mycket sämre genomslag och lägre popularitet när de förs fram.
Det har gått en tid sedan Tevi Troy skrev sin artikel. Debatten kring tankesmedjorna har sedan början gällt om de kan ta fram relevant forskning och erbjuda nya självständiga politiska lösningar. Den institutionella trovärdigheten har kopplats till den ekonomiska självständigheten.
Tankesmedjorna är fortfarande en bransch i miljardklassen, men den är öppen för disruption. Det är anmärkningsvärt att alla idéindustrier som utgör olika delar av tankesmedjans arbete; journalistiken, bokförlagen, underhållningen, akademin, PR-branschen och politiken är inne i en djupgående förändring. Kommunikationen kan vara svår, då medierna förändras, t.ex. genom att “pdf:ens långsamma död” inte längre tar med sig bokläsandet online.
Disruptionen drivs av att den tredje generationen inte lyckas få ett tillräckligt djupt genomslag i samhällsdebatten. För ett djupare genomslag behövs nätverkspåverkan inom rätt nätverk, snarare än dagens envägskommunikation som ofta försöker sätta sig i mediernas gamla roll. Det är inte konstigt i ett nätverkssamhälle, men ställer höga krav på branschen, kanske även på en fjärde generationens tankesmedja.
