Finns det områden där människor lever mätbart längre?
Blå zoner, blå dunster?
Jag sitter vid frukostbordet och läser Dagens Nyheter. På ledarsidan står det om Okinawa, den japanska ö som en gång betraktades som en “blå zon” — ett paradis där människor levde länge och lyckligt. Men nu är det tydligen slut med det. Medellivslängden på Okinawa är den lägsta i Japan, och orsaken tros vara det ökade intaget av snabbmat, särskilt den amerikanska varianten.
Fast jag undrar om det verkligen handlar om förändringar i levnadsvanor?Och när inträffade den här förändringen? Det verkar snarare ha skett för tjugotalet år sedan, vilket gör att jag tvivlar på att det enbart är en fråga om snabbmat och vanor.
Jag tänker också på en annan plats som ofta nämns i samma sammanhang, Sardinien. Den italienska ön har länge varit känt som en av dessa blå zoner, där människor lever osedvanligt länge. Sardinien är dock ett ställe jag har en viss personlig insyn i. Sardinien har inte haft Italiens längsta medellivslängd, det brukade vara regionen Marche, men nu senast Trentino-Sydtyrolen.
Det finns ett mönster här, både i Sardinien och andra så kallade blå zoner. Under åren har forskare och journalister hyllat dessa platser och försökt identifiera vilka faktorer som gör att människor i dessa områden lever längre än genomsnittet. Kost, fysisk aktivitet, sociala band och ett meningsfullt liv har ofta lyfts fram som nyckelfaktorer.
Tankarna på att vissa geografiska områden skulle ha längre livslängd och fler hundraåringar har funnits sedan 1970-talet, fast då pekades Abchazien, Burushofolket i Pakistan och området runt Vilcabamba i Ecuador ut. Jag minns fortfarande yoghurtreklamen med vitala åldringar på Kaukasus, som sedan stoppades. Oftast anförs en viss livsstil och kosthållning ligga bakom de blå zonernas livslängd, mer sällan från studier om genetiken hos befolkningen i områdena.
På 2024 års utdelning av IgNobel vann statistikern Saul Newman pris för sina studier av de blå zonerna. Newman för fram en skarp kritik mot konceptet.
Många av de uppgifter som används för att stödja teorin om blå zoner är bristfälliga eller rentav felaktiga. I Italien har det till exempel visat sig att många av de “supergamla” personerna som registrerats i Sardinien egentligen var döda, och deras pensioner fortsatte betalas ut trots att de inte längre levde. På liknande sätt räknar Newman fram att det i Japan upptäckts att många av landets äldsta människor helt enkelt är försvunna — de finns inte längre, och i vissa fall har de aldrig funnits. Trots detta har dessa personer fortsatt att räknas som bevis för den japanska livslängdens förträfflighet. Effektiv folkbokföring är ett förhållandevis nytt påfund.
Det är också viktigt att tänka på hur den demografiska strukturen i dessa så kallade blå zoner påverkas av andra faktorer. Sardinien är ett tydligt exempel på detta. Under de senaste decennierna har många unga människor lämnat ön för att söka arbete på andra håll i världen, då arbetslösheten i regionen är hög och ekonomiska möjligheter är få. Detta innebär att åldersfördelningen i Sardinien har blivit kraftigt vriden; en större andel av befolkningen består nu av äldre människor, vilket naturligtvis bidrar till bilden av Sardinien som en plats med lång livslängd. Men frågan är om detta verkligen speglar en högre andel äldre, eller om det helt enkelt är en konsekvens av att de yngre generationerna flyttat bort.
När de yngre lämnar ön, blir de äldre kvar. Detta kan skapa en illusion av lång livslängd, när det i själva verket handlar om en förändrad demografi. Och denna snedvridna åldersfördelning är inte unik för Sardinien — liknande mönster kan observeras i andra påstådda blå zoner där landsbygden töms på unga i jakt på bättre möjligheter i städer eller andra länder. Detta gör att de äldre utgör en större andel av den kvarvarande befolkningen, och kan lätt misstolkas som bevis för en exceptionell livslängd i regionen.
Det är lätt att förföras av tanken på blå zoner som små fickor av perfektion, där människor lever betydligt längre än vi andra, tack vare sin kost, sina traditioner och sin gemenskap. Kanske upplevs livsstilen som trevlig, inte minst på avstånd. Men verkligheten verkar vara betydligt mer komplicerad. Bedrägerier, bristande registrering och demografiska skevheter målar upp en bild som inte riktigt håller vid närmare granskning.
Trots att medicinska framsteg har skett under de senaste 50 åren, har ökningen av den återstående medellivslängden varit förhållandevis låg — speciellt efter 65 års ålder. Framstegen mellan år 1900 och 1970, som huvudsakligen berodde på bekämpning av infektionssjukdomar, var betydligt större, trots att både vetenskapen och sjukvården var mindre avancerade då.
Sjukvården har sedan 1970-talet förlängt livets slutskede och minskat barndödligheten, men människor åldras fortfarande i samma takt, vilket sätter en gräns för hur mycket längre vi kan leva. Även om vi botar sjukdomar som cancer skulle den genomsnittliga livslängden bara öka med några få år.
I sin bok Läkemedel mot åldrande argumenterar åldrandedebattören Linus Pettersson för att även om en sund livsstil och goda gener kan bidra till fler friska år, är det i slutändan relativt begränsat hur mycket det påverkar vår livslängd. För att verkligen förlänga livet med många fler friska år behövs medicinska genombrott och nya terapier som går bortom livsstilsförändringar och kosthållning. Vi behöver satsa på forskning inom medicinska framsteg som kan närma sig åldrandets biologiska mekanismer på djupet.
I slutändan är det inte små och isolerade samhällena vi bör studera för att hitta nyckeln till ett längre liv, utan snarare en global, vetenskapligt grundad förståelse av åldrande och livslängd. Om vi ska lyckas förstå vad som verkligen påverkar vår livslängd, behöver vi se bortom korrelationer och anekdoter, och istället söka efter de faktorer som har en bevisad kausal effekt på hälsa och åldrandet.
