Varning för medelinkomstfällan!
Ett av de viktigaste problemen i världen just nu är medelinkomstfällan. Termen myntades år 2007 av nationalekonomerna Indermit Gill och Homi Kharas i en rapport de skrev för Världsbanken.
Det finns många länder som har nått en medelinkomst, men de hamnar sedan i en långvarig stagnation efter att fasen av hög tillväxt under den ekonomiska uppgången har avslutats. Den långvariga lågkonjunkturen i Brasilien och nedgången i Kinas tillväxttakt har gett konceptet ny relevans.
Världsbanken definierar för närvarande medelinkomstintervallet som en årsinkomst per capita på mellan USD 1.006- 3.955 för de lägre medelinkomstländerna, samt ett spann på mellan USD 3.956- 12.235 för de övre medelinkomstländerna. Kategorin omfattar en rad stora länder som Argentina, Brasilien och Kina (övre medelinkomst) och Filippinerna, Indien, Indonesien och Pakistan (lägre medelinkomst).
Vi vet inte vilka av dessa länder som skulle kunna bli höginkomstländer (eller återgå till att vara höginkomstländer, som i fallet Argentina), men det kommer inte att vara de länder som håller fast vid statskapitalism och ingrepp.
Fastna i medelinkomstfällan innebär att landet inte har lyckats ändra sin utvecklingsstrategi till en konkurrenskraftig, entreprenöriell och innovativ ekonomi. En vanlig imitation av de avancerade ekonomiernas teknologier genererar hög avkastning endast när inkomstklyftan mellan tillväxtekonomin och de avancerade länderna är stor.
När gapet mot de ledande ekonomierna minskar blir imitationen mindre lönsam och den framväxande ekonomin måste förnya sig på egen hand. Eftersom fördelarna med att helt enkelt kopiera försvinner, kräver den nya utvecklingen experiment och förmåga att lära från misstag, vilket kräver mycket mer sofistikerade färdigheter och även mer demokratiska och tillräkneliga samhällsstrukturer.
När det ekonomiska uppsvinget fått ett första avbrott kommer ofta antagandet att mer statlig kontroll med starka ledare är vägen ut ur stagnationen. Det är receptet för katastrof. Konsekvensen av en sådan politik är inte ekonomisk tillväxt utan klientelism, korruption och felallokering av resurser.
Istället för att styras uppifrån och ned behöver ekonomin blomma underifrån. En sådan omvandling kräver en liberalisering av de reglerande och byråkratiska hinder som stoppar entreprenörsverksamhet.
Expansiv finans- och penningpolitik förvärrar bara stagnationen. Ännu värre blir det när staten får högre budgetunderskott som en konsekvens av underskotten. Med mindre sparande tillgängligt för privata investeringar hindrar sådan politik produktiviteten och hindrar ekonomiska framsteg.
När länder som Brasilien, Kina och Turkiet fastnar i medelinkomstfällan har det effekter på världsekonomin. Steget från medelinkomstfällan innebär en hel del svåra frågor för respektive land, vågar man att gå ifrån det som verkade vara framgångsrikt? För det uppfattades ofta i samhällsdebatten att Japans, de fyra tigrarnas och Kinas framgångar var tack vare stabilitet och kontroll. Fast Kinas kapitalism innebär politisk kontroll, som Jack Ma fick erfara. Det sägs att världsekonomin står inför en nedgång, men värre är den långsiktiga stagnation som medelinkomstfällan riskerar att bli.
