Välfärdens kostnadsparadox bottnar i Baumoleffekten
Många i Sverige känner fortfarande att de bara hankar sig fram. Utgifterna som obevekligt stiger finns i områden som har varit föremål för årtionden av politiska ansträngningar för att slutanvändarna inte ska behöva känna av någon ekonomisk påverkan, “det ska vara gratis”. Då är det lätt att kräva att fler kostsamma utgifter också borde bli gratis.
Kostnaden för många vanliga varor har legat konstant eller sjunkit under decennier och kvaliteten har höjts, samtidigt har priserna ökat dramatiskt på avgörande områden. Det är ingen slump att de saker som har blivit dyrare också är de saker som staten har kraftigt subventionerat och reglerat.
Steven Teles, Samuel Hammond och Daniel Takash på Niskanen Center har skrivit Cost Disease Socialism: How Subsidizing Costs While Restricting Supply Drives America’s Fiscal Imbalance som förklarar subventionsparadoxen.
Baumoleffekten ligger till grund för den kostnadssjuka som författarna tar upp. De beskriver hur medelklassen kräver politik för att ta itu med de stigande levnadskostnaderna och nödvändiga tjänster — bostäder, barnomsorg, sjukförsäkring och utbildning — som att efterfrågan subventioneras samtidigt som lite görs för att utöka utbudet. “Detta kan resultera i en ond cirkel”, skriver de, “där subventioner för utbudsbegränsade varor eller tjänster bara pressar upp priserna, vilket kräver mer bidrag, som sedan pressar upp priserna i det oändliga”. En intressant poäng författarna gör är att Baumoleffekten ofta setts som något som inte kan påverkas särskilt mycket, men snarare så ser de att Baumoleffekter lagstiftas in i sektorer genom regleringar.
Den “kostnadssjukesocialism” de beskriver är socialiseringen av de stigande priserna, som döljer kostnaderna för konsumenterna, men det gör inte tjänsterna billigare. Konsumentpriser som stiger döljs genom en statsbudget i spiraluppgång, och så småningom en stigande statsskuld.
Lösningen bland socialdemokrater handlar om att skatta och låna för att öka utbudet, men utbudsökningarna de senaste årtiondena har fastnat i regleringarna. Mera pengar ger av nödvändighet mindre sjukvård, barnomsorg och utbildning.
Oppositionen försöker främst lösa problemet med tanken att en invandrad underklass tar pengarna, snarare än att det faktiskt är deras väljares efterfrågan som är problemet. Även en mer traditionell högersyn med åtstramningar, utgiftskontroll och skattesänkningar har en låg chans att lyckas. Här menar rapportförfattarna att om det inte går att genomföra reformer av regleringarna i kostnadssjuka sektorer, kommer allmänhetens efterfrågan att socialisera sådana kostnader att visa sig oemotståndlig. I mångt och mycket hände det runt millennieskiftet, vilket förvärrade den kostnadssjuka som redan fanns.
Det finns dessutom goda skäl för grupper inom sektorerna för sjukvård, utbildning och bostäder för att fortsätta kostnadsspiralen. De har framgångsrikt stoppat innovationer i tjänstesektorn. Varje sätt att effektivisera verksamheten anges pressa personalen eller brukaren. Ny och effektiv teknik kan förändra tjänstesektorn, se på titthålskirurgi och musikströmningstjänsten Spotify (som verkligen pekar på Baumoleffektens lösning). Antagandet att all effektivisering nödvändigtvis bygger på ny teknik är också felaktig.
Så Teles, Hammond och Takash pekar på att det är dags att titta på drivkrafterna bakom de stigande offentliga utgifterna. Utmaningen för ett finanspolitiskt ansvar under 2020-talet är att bryta denna onda cirkel genom att direkt attackera de producentintressen som drar nytta av de dysfunktionella regleringarnas status quo.
