Utmaningar för 2020-talet: Förvaltningskrisen
Trots rekordvinster och börskurser i All Time High så är stämningen låg inom myndigheter och företag. Intriger, omorganisationer och politik dominerar verksamheten. Samtidens organisationer drunknar i data, men törstar ihjäl efter information. Trots Big Data och Business Intelligence är kunderna och medborgarna undflyende.
Det talas om värdegrund, CSR och ESG, cirkulär ekonomi och en extatisk kapitalism men det följs av upplevelsen att verksamheten saknar syfte.
Problemställningen är inte ny. I “Bureaucracy” från 1944 är nationalekonomen Ludwig von Mises syfte att visa att de negativa aspekterna av byråkrati inte är ett resultat av dålig politik eller korruption, som allmänheten tenderar att tro. Istället, förklarar han, är dessa problem av nödvändighet inbyggda i byråkratiska strukturer. Kriteriet för gott ledarskap är då inte kundernas uppskattning, utan att efterleva administrativa regler.
Liknande resonemang gjordes av den brittiske historikern C. Northcote Parkinson, som i sin tur inspirerat Lundaprofessorn Mats Alvesson till böckerna ”Tomhetens triumf”, ”Dumhetsparadoxen” och “Extra allt!”.
Ekonomijournalisten Benjamin Hunt identifierar i boken “The Timid Corporation: Why Business is Terrified of Taking Risk” hur riskaversion institutionaliseras i näringslivet och att den har blivit grundläggande för självbilden och verksamheten. När företag är oroliga för att verka oetiska eller ansvarslösa och är nervösa för att de inte kan hantera risker, är det lätt för chefer att sätta enorma begränsningar på sig själva. Företag uppmanas nu att följa uppförandekoder, riskhanteringshandböcker, regler för bolagsstyrning och regleringar av företagsansvar.
Varje element i denna utveckling kan motiveras, menar Hunt. Uppförandekoder är i sig inte fel och inte heller riskhantering. Förbättringar av företagsledningen kan vara värdefulla. Betoningen på företagens ansvar kan vara förnuftigt. Men som alla andra trender, om de dras för långt, kan de orsaka stora skador. Hunt hävdar att näringslivet blivit defensivt, som exempel pekar han på företagens drivkraft att anknyta till sina kunder och därmed undvika marknadsinflytande mot sina företag. Många är besatta av försök att öka lojaliteten till sina varumärken, men snarare sätts intressenter före kunderna, och intressenterna betalar inte för sig.
Slutsatserna från boken är att riskaversionen är cirkulär. Syftet är att återställa allmänhetens förtroende för företaget. Fast om problemet är att människor förväntar sig att kunna lita på företag och de människor som driver dem och ändå anser att de inte kan göra det, kommer ingen process att ta bort misstron. Det är företaget i sig som är misstrott: inte dess rutiner.
Faktum är att en ökad procedurisering kan bekräfta antagandet om att företag inte är att lita på. De företag som oftare råkar ut för protester och bojkotter är de som redan visat att de bryr sig om protester och bojkotter. Fler och mer komplicerade regleringar och granskningar ger alla i branschen högre overheadkostnader för administrativa funktioner, stabsfunktioner och servicefunktioner. Det klarar inte de mindre företagen och slås ut.
Inom företagen ökar inflytandet för de symbolanalytiska serviceyrkena. Bilar, läkemedel, åldringsvård eller varmkorv företagsleds på samma sätt av personer med samma bakgrund. Högre studier leder inte till särskilt mer utvecklande arbetsuppgifter än tidigare generationers, lönen stagnerar i samtidens likviditetsfälla.
Ross Douthat hävdar i The Rise of Woke Capital att det rör sig om ett vågspel där företagen ägnar sig åt dyr signalpolitik och hyllar kulturvänstern för att i gengäld få färre konflikter och upprätthålla sina monopol. Douthat kallar utvecklingen skämtsamt för Palo Alto-avtalet, en borgfred mellan företagsledning och symbolanalytiska servicearbetare i stil med Saltsjöbadsavtalet. Just nu tjänar företagen på att “verka utan att synas”, medan deras anställda får ett innehåll i sina arbeten. Myndigheterna kanske inte vågar att kräva att få se hur företagens balansräkningar egentligen ser ut, men de kan reglera mer av verksamheten, om företagen själva utför administrationen genom compliance. Det blir dock inte så mycket borgfred för resten av samhället. Kunderna får finna sig i förmaningar och uppläxningar, sämre varor samt automatiserad service.
Kritiker har länge sett företagens sociala engagemang som bara en mask för att skydda vinsterna. Företag får inte automatiskt in intäkter. De måste förse kunderna med något de vill ha. Så brukade det vara. Finansialiseringen har ökat i takt med kreditgivningen.
Sammanfattningsvis betyder det att idéerna kan och får kosta på för organisationen. Det kan skada affärsmodellen, men ger rätt kollegial status. Det ger förstås problem med sammanhållningen och orsakar interna konflikter. Konflikter som man försöker lösa med fler koder och starkare kultur. Rätt värdegrund blir viktigare än att vara en produktiv anställd.
Det går inte att ha ett evigt börsrace i en zombiefierad ekonomi. Börskrascher har ju kapitalismen klarat förr, men den här omvandlingen agerar på mikronivån. Den omprogrammerar vad som är viktigt i affärskulturen, själva drivkrafterna i marknadsekonomins kärna.
Stridslinjerna dras allt oftare upp i offentligheten mellan västerländsk frimarknadskapitalism och kinesisk statskapitalism men matchen kanske inte står mellan de två? Om det står mellan finansdopad och politiserad västerländsk woke capitalism mot finansdopad och politiserad kinesisk statskapitalism är oddsen inte fullt lika goda.
Konvergensteorin var på 70-talet en utbredd tro att samhällena på båda sidorna i Kalla kriget skulle mogna in i att anta likartade strukturer. Ekonomer som John Kenneth Galbraith och Jan Tinbergen hävdade att när upplysta byråkrater i det allt mer centraliserade storbolags- och industrisamhället utövade den verkliga makten skulle skillnaderna mellan amerikanska storföretag, japanska konglomerat och sovjetiska kombinat försvinna. Det finns likheter, men konvergensteorin är troligen fel även idag, då kinesisk statskapitalism är för problemtyngd.
Förvaltningskrisen är inte en global katastrofrisk, men den är en underliggande drivkraft som kan förvärra läget vid en kris. Finns det inte ett reellt värde i företagen och de har inte en kultur som kan matcha upp en ekonomisk kris och öka tillväxten kan finanskriser slå ännu hårdare om hållbarhet betonats före uthållighet.
