Tillförsiktsprincipen — rätt värdering av framtiden?
Bör vi vara försiktiga eller tillförsiktiga? Värderar vi framtiden rätt?
Det finns optimister som säger att kommande utvecklingar är tydliga och förutsägbara. Pessimister säger att framtiden är otydlig och oförutsägbar. Båda har fel.
Det går att få fram framtidens konturer och former, men inte detaljerna. Pragmatikern ser framtiden mer som ett hantverk som frågar om grunderna och mejslar fram vad framtiden borde innehålla.
Linjära trender är lockande därför att de är enkla, vilket inte behöver betyda korrekta. Exponentiella lagar och utvecklingar, med återkopplingar i komplexa system, är ovanliga (lyckligtvis) då de antar att lokala brytpunkter blir globala.
Många framgångsrika innovatörer och entreprenörer är snarare amatörhistoriker. Kanske inte sådana att de vet vem som uppfann separatorn. Nej, de är mer av samtidshistoriker. De har sett vad som fungerar i sin omgivning, och vad som definitivt inte fungerar. Stora genombrott är sällsynta, men stråk av genombrott är mer vanliga. Att omvärlden är komplex betyder inte att en moonshot är bästa lösningen. Därför är scenarioplanering ett klokt sätt att ta sig an framtidens osäkerheter.
Försiktighetsprincipen används ofta för att avgöra beslut: att bevisa att en handling är ofarlig eller tillräckligt säker för undvika de sämsta utfallen. Principen är vetenskaplig i så måtto att den är skeptisk till storslagna påståenden.
Den är t.o.m. en del av Europeiska kommissionens vetenskapliga policy. Resultaten har dock en baksida av standardisering, kredentialism, globala uppförandekoder och kostsamma tekniska specifikationer. Kunskap och värderingar förändras över tiden som kräver omprövningar av tidigare skattningar, så risken är hög att den tillämpas på det som är nytt och inte på det gamla som ses som “tillräckligt säkert” i sig. Principen behandlar framtiden på samtidens villkor. Innovation hamnar ofta i det “innovatörens dilemma” som ekonomen Clayton M. Christensen beskrivit.
Från att ha varit mer av en praxis har försiktighetsprincipen kommit att framstå som ett egenvärde, där drastiska tillämpningar har begränsat tekniska framsteg. Försiktighetsprincipen tillämpas på innovationer, inte existerande teknik. Kritik riktas mot att beslutsfattare alltför sällan tar hänsyn till alternativkostnaden för de möjliga fördelar en teknik som man avstår från kan ge, och att avstå från en teknik kan innebära förluster av resurser som kunde ha använts bättre.
Tillförsiktighetsprincipen (“the proactionary principle”) försöker istället att uppnå de bästa möjliga utfallen. Principen lanserades av filosofen Max More år 2004, då rationellt risktagande är en viktig del av mänskligt handlande. Det finns likheter mellan Max Mores tillförsiktighetsprincip och den tidigare tanken att skador måste bevisas, snarare än säkerheten. Kompensation och åtgärder avhjälper bättre en innovations ev. bieffekter än ett förbud, anser More. Då drar man också bättre bedömningar av alternativkostnaderna för att inte använda innovationen. Nackdelen är att många långtidseffekter kan vara svåra att se i nuläget, men More framhåller att många av de komplexa problem vi ställs vi ställs för i samtiden kan inte åtgärdas med dagens medel.
Därför behövs en objektiv, öppen och inkluderande beslutsprocess som även redogör för kostnaderna av begränsningar och förlorade möjligheter. Det gynnar handlingar som står i förhållande till sannolikheterna och omfattningen av effekten och väger det mot vinsterna. Det ger utrymme för människans nyfikenhet, uppfinningsrikedom och vilja till utveckling.
Tillförsiktighetsprincipens tio punkter enligt Max More:
1Frihet att nyskapa. Friheten till teknisk innovation är värdefull för mänskligheten. Bevisbördan ligger hos den som vill begränsa friheten. Föreslagna begränsningar bör granskas och ifrågasättas.
2Objektivitet. Använd en beslutsprocess som är objektiv, strukturerad och klart uttalad. Värdera risker och formulera förutsägelser enligt vetenskaplig metodik, inte utifrån känslomässiga uppfattningar. Använd tydliga prognosmetoder, uppge prognosmetoder till fullo, försäkra att informationen och beslutsprocesserna är objektiva, strukturera insatserna till prognosmetoder ytterst noggrant, minska bias genom att välja experter utan eget intresse, använd opponenter i bedömningen och granskningspaneler.
3Allsidighet. Överväg alla rimliga alternativa handlingar, inklusive att inte handla. Uppskatta alternativkostnaderna för att inte anta en teknik och ta med kostnaderna och riskerna för att ersätta med andra trovärdiga alternativ. När uppskattningarna görs, överväg noggrant inte bara de samlade och omedelbara effekterna, utan även de utspridda följderna.
4Öppenhet. Ta med intressena av alla möjliga påverkade intressenter och håll processen öppen för inspel från dessa.
5 Enkelhet. Använd inte mer komplicerade metoder än nödvändigt.
6Triage. Ge företräde för att förbättra kända och bevisade hot mot mänsklig hälsa och miljökvalitet framför att handla mot hypotetiska risker.
7 Symmetrisk behandling. Behandla teknikrisker på samma grunder som naturrisker, undvik att undervikta naturrisker och övervikta mänskliga samt teknologiska risker. Redogör fullständigt för fördelarna hos tekniska framsteg.
8 Proportionalitet. Överväg begränsande åtgärder endast om den möjliga effekten av en verksamhet har både betydande hög sannolikhet och allvarlighetsgrad. I de fall att verksamheten även ger fördelar ska effekterna räknas av efter rimligheten av att anpassa sig till de negativa effekterna. Om åtgärderna att begränsa tekniska framsteg verkar berättigade, försäkra att omfattningen av åtgärderna står i proportion till de sannolika effekterna.
9 Prioritera. När urval görs mellan åtgärder för att förbättra oönskade sidoeffekter, prioritera beslutskriterier efter följande:
a) ge företräde för risker för mänskligt och annat intelligent liv före andra arter
b) ge företräde för icke-livshotande risker för mänskligt och annat över hot begränsade till miljön (inom rimliga gränser)
c) ge företräde för omedelbara hot över avlägsna hot
d) ge företräde för åtgärden med högst väntevärde genom att prioritera de mest sannolika hoten, samt för icke omvändbara och bestående effekter framför övergående.
10Förnya och upprepa. Skapa en utlösningsmekanism för att få beslutsfattare att se över beslutet vid en tidpunkt i framtiden då förhållandena kan ha förändrats betydligt.
Försiktighetsprincipen slog igenom på 1960-talet, så det kan vara ett skäl till dess popularitet, innovation sågs som något flödade fram oavsett miljö, och det viktigaste var att hindra problemen den skapade. Många av dagens komplexa problem behöver dock uppmuntran av innovation för att kunna lösas.
Det är inte alltid lätt att jämföra. Om en innovation har negativa effekter efter lång tids användning kan ju endast tiden utvisa. Dock tillför tillförsiktighetsprinicipen ett viktigt andra ben för bedömningar att stå på.
