Teknikpanikens mönster
När ny teknik introduceras uppfattas den som världsomvälvande innan användarna lär sig använda den. Analysföretaget Gartner har formaliserat händelseförloppet i sin berömda hajpkurva.
Modellen från Gartners hajpkurva kan också användas för att formalisera de rädslor som samhället upplever när en ny teknik introduceras, och hur dess risker spelas upp och förstärks i samhällsdebatten. I vissa fall kan det nå en teknikpanik.
I en teknikpanik beskrivs tekniken ofta i en tänkt framtida, färdig form och inte i de första versioner som finns tillgängliga för uppfinnaren, tekniker och early adopters. Det finns idag en skrämselindustri där olika aktivistgrupper, politiker, företag som vill sälja sina tjänster, stiftelser, tankesmedjor, tyckare, tjänstemän samt även journalister och forskare fyller olika nischer för att driva på larm. Skälen till att de att driver på kan vara olika, men ofta motsvarar inte deras starka prioriteringar de som resten av samhället gör. De driver, på gott och ont, ofta på den första paniken, i ett läge när få ens känner till teknikens existens.
Panikkurvan når ett maximum av hajpen, där det inte finns någon gräns för vilket den nya teknikens genomslag kan bli. Påfallande ofta handlar åtgärderna som förespråkas på toppen av panikkurvan om allmänna regleringar av Big Tech snarare än att lösa problem i handfasta situationer. I det här stadiet förs larmet gärna in som en del av mer övergripande berättelser om moraliskt förfall i samhället. Det driver på debatten, när annars brist på kunskap hos allmänheten om tekniken kan få glöden att falna. Ungdomen försoffas, människors relationer faller samman, konsumtionen skenar, inre och yttre fiender griper makten genom tekniken.
Efter ett tag visar sig varningarna överdrivna, inte minst för att tekniken var så ny att de flesta bara spekulerade om dess förmåga. När tekniken kommer närmare användarna så visar sig den inte vara så farlig, så snart använder alla den. Användare, tillverkare och lagstiftare tar sig an felaktigt bruk, inte tekniken i sig.
Larm och varningar kan hetsa fram tidiga förbud och begränsningar, inte sällan på otillräckliga grunder. Teknikpaniker har ett kumulativt drag, inte minst om politiker vill spänna kärran före åsnan med breda regleringar. Det är lätt att bli lite mer rädd för varje gång som en teknikpanik inträffar, särskilt om man inte uppfattar att debatten fick i upplösning i slutet av kurvan. Användarnas uppfattningar kan bli så negativa att tekniken stoppas, som när användare skämdes bort från att använda de förstärkta verklighetsglasögonen Google Glass, eller så används inte tekniken till sin fulla potential även om det var så farligt.
Idag byggs sällan teknik för användarna ska anpassa eller laga den själva. Ofta anser tillverkare att det är bättre om tekniken är sluten. Sluten teknik ger dock inte en uppfattning av kontroll, användarna får svårt att bedöma hur pålitliga tillverkarna kan vara, vilket i sin tur gör det svårare att uppskatta teknikens värde. Det är i handfasta, enskilda intrång som integritetsförespråkare och lagstiftare kan göra nytta. Sociala normer hindrar ofta användningar som är möjliga men oönskade. Regleringar bör ge den enskilde användaren kontrollen över sin data, ett exempel är NIX-registret.
Verklig integritet och kontroll är en följd av personligt ansvarstagande och vi bör vara misstänksamma mot de som hävdar att vanliga användare inte kan anförtros det ansvaret.
