Hur invasionen av Irak förändrade världen
Den 20 mars 2003 började invasionen av Irak, en av de händelser som starkt format vår samtid. Iraks diktator Saddam Hussein var en rå sälle av god klass, men en skurk av mycket lägre dignitet än vad många trodde då. USA-koalitionen stannade officiellt i Irak fram till 2011, men trupper finns fortfarande kvar i landet på grund av det instabila läget.
Västvärlden har varit fast i ett tillstånd av kvasipermanent kris under 2000-talet: kriget mot terrorismen efter 9/11, finanskrisen efter 2008 (med eurokrisen i dess svallvågor), flyktingkrisen 2015, en klimatkris och pandemikrisen 2020. Just när den senare verkade avta, började krisen i Ukraina, vilket riskerar att leda till en stormaktskonfrontation. Efter Irakkriget bygger politiken på att undvika risker, inte att ta vara på möjligheter. Kriser slås ihop till en omfattande polykris, där avvägningar och utvärderingar blir svårare att utföra.
När invasionen av Irak närmade sig var det en hel del protester som ägde rum i USA och runt om i världen. Demokratiargumentet ökade i betydelse först efter att argumenten om massförstörelsevapen visade sig vara tomma och protesterna mot kriget blev starkare.
Det står klart att president George W. Bush aldrig riktigt utvärderade det centrala motivet för invasionen: det felaktiga antagandet att Irak utgjorde ett stort hot eftersom det skulle utveckla massförstörelsevapen eller ge dem till terrorister. Statsvetaren Francis Fukuyama har konstaterat att en förfrågan före invasionen om att spendera “flera hundra miljarder dollar och flera tusen amerikanska liv för att bringa demokrati till… Irak” skulle “ha blivit utskrattad”. Vietnamkriget låg fortfarande kvar i minnet hos den amerikanska offentligheten in på 90-talet.
I Irak upptäckte USA:s armé att upprorsbekämpning, counterinsurgency, är svårt. Nu har den delen av kriget lyfts hem till Amerikas och Europas gator. “Förmodade interna fiender”, vare sig de är kriminella eller andra avvikare, gömmer sig i allmänheten och behöver bekämpas med allomfattande åtgärder, massövervakning, militariserad polis, polisinfiltration, förebyggande frihetsberövande, isolering, ungdomsfängelse, fängelse och utvisningar. När krigets metoder används för att administrera freden finns risken att det blir en förberedelse för nya krig. I Irak blev det en självuppfyllande profetia, då gamla Saddam Hussein-anhängare och islamister antogs ha en sammanhållning och styrka som till en början inte fanns hos dem.
Lärdomen som drogs av många politiker var att demokrati generellt inte kan spridas i världen. Globalisering började att tolkas som ett nollsummespel. Bush sände en kraftfull signal att den världsordning som USA självt varit pådrivande med att bygga upp, ofta formad till USA:s fördel, kunde släppas när den inte passar. Krigets övergripande natur gav plötsligt politiken nya möjligheter, genom att finansieras med lånade pengar. Det leder till enorma räntebetalningar, för att inte tala om stigande kostnader för att hålla igång soldater och sjukvård. Den mentaliteten gick sedan vidare in i de kommande kriserna.
Grunden för samtidens uppskruvade tribalism i samhällsdebatten lades i samband med invasionen. Ursäkter och omprövningar har varit försiktiga. Många påståenden om invasionen var skakiga redan då, och uttalades med en visshet som inte motsvarades av fakta på handen. I ärlighetens namn bör det skrivas att många analyser om Irakkriget inte varit till så stor hjälp, då de sällan gått bortom eftertankens kranka blekhet. Tjugo år efter invasionen är ämnet fortfarande känsligt genom sina kopplingar till samtiden. Läget i Mellanöstern håller dessutom på att förändras i flera riktningar som västvärlden inte har kontroll över.
Det var ett problem att viktiga personer var rädda för att säga till sina överordnade vad de egentligen ansåg om invasionen och dess möjligheter, eller håller fast vid en ytlig tolkning av sin arbetsbeskrivning. Dock uppstår inte ett geopolitiskt och humanitärt misslyckande av Irakkrigets klass bara på grund av en lögn, eller ett misstag. Det händer för att människor låter sina ambitioner, rädslor och idéer grumla sitt omdöme och att effekterna på kort sikt inte verkar behöva avväganden. Det ger tyvärr ett utrymme för dem som avvisar fred och snarare ser det goda i kriget. Ett krig vars idéer även kommit hit.
