Från befolkningskris till rättighetsrevolution med Amartya Sen
Enskilda artiklar får ibland en stor betydelse för världens utveckling. Den indiske ekonomen och filosofen Amartya Sen har med sitt arbete varit avgörande för vår samtids syn på utveckling, sociala rättigheter, befolkningsfrågor och kvinnors rättigheter. År 1998 vann han Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne för sina bidrag till förståelsen av svältkatastrofer, samhällelig utveckling, välfärdsekonomi och om fattigdomens underliggande orsaker.
Från 1960-talet och framåt präglades den internationella debatten av farhågor om en okontrollerad befolkningstillväxt som hotade att överexploatera Jordens resurser. Det var ett laddat läge vid FN:s befolkningskonferens i Kairo 5–13 september 1994, International Conference on Population and Development (ICPD).
Amartya Sen hade varit ute i debatten några år tidigare och uppmärksammat “Indiens försvunna flickor”. Med hjälp av register observerade Sen att det fanns alldeles för få kvinnor i förhållande till antalet män. Han uppskattade att 100 miljoner flickor som borde ha fötts och vuxit till kvinnor, helt enkelt aldrig hade blivit till. Fick föräldrar i Indien bara skaffa ett barn, så var pressen stor på att det skulle vara en pojke, och flickor valdes bort, som en sidoeffekt av barnbegränsningspolitiken.
I sin artikel Population: Delusion and Reality, som publicerades i New York Review of Books den 22 september 1994, analyserar Amartya Sen hur synen på befolkningsökning ofta är för negativ, och han diskuterar problematiken med förenklade antaganden om sambandet mellan befolkningstillväxt och fattigdom.
Sen argumenterar för att det är en felaktig föreställning att befolkningstillväxt automatiskt leder till resursbrist och fattigdom. Han menar att andra faktorer som teknologiska framsteg, social utveckling och utbildning också spelar en stor roll för att bestämma levnadsstandard och resursanvändning.
En central del av Sens resonemang är att förbättringen av kvinnors utbildning och tillgång till sjukvård leder till frivillig minskning av födelsetalen. Han argumenterar att när kvinnor får bättre möjligheter till utbildning och arbete, minskar barnafödandet, utan behov av tvingande befolkningskontrollsprogram.
Artikeln betonar vikten av att betrakta utveckling inte enbart i termer av ekonomisk tillväxt, utan som en process som ökar människors valmöjligheter. Han hävdar att utveckling är det bästa medlet för att hantera befolkningsfrågor, snarare än tvångsåtgärder som begränsar individens frihet.
Han diskuterar exempel från länder som Kina och Indien för att illustrera hur olika former av befolkningspolitik har fungerat. Sen noterar att Kinas hårda ettbarnspolitik inte nödvändigtvis är den huvudsakliga faktorn bakom den minskade befolkningstillväxten, utan att ekonomiska förändringar och bättre levnadsvillkor också spelade en stor roll.
Sammanfattningsvis ifrågasätter Amartya Sen i artikeln de enkla orsakssambanden mellan befolkningstillväxt och fattigdom, och han förespråkar att social utveckling, särskilt för kvinnor, är nyckeln till att hantera befolkningsfrågor på ett etiskt och hållbart sätt.
En samtida läsare kan tycka att Sens artikel inte verkar så kontroversiell, men när den skrevs befann sig argumenten mitt uppe i kontroversen på ICPD. Oenigheten mellan deltagarna var stor. Länderna i Globala Nord förde fram frågan om befolkningsbegränsning, men med stora skillnader sinsemellan i inställningen rörande praktisk politik. Globala Syd var splittrat, där Kina förde en hård ettbarnspolitik samtidigt som andra mer konservativa länder inte gav familjeplanering någon större betydelse. Vatikanen blockerade skrivningar om abort. Muslimska länder motsatte sig formuleringar som öppnade för andra familjebildningar än äktenskapet.
Det var i de slitningarna som tankarna från Amartya Sen kom med lösningar. Genom arbetet från kvinnorörelsen så blev allmän utbildning, åtgärder för att minska spädbarnsdöd och mödradödlighet, tillgång till reproduktiv hälsa och familjeplanering samt prevention av HIV/AIDS och kvinnlig omskärelse centralt. Vändningen i politik var tydlig för sin samtid, och rapporterades från konferensen. FN genomförde ett byte av strategi till ett nytt synsätt baserat på begreppet sexuell och reproduktiv hälsa, för att poängtera utveckling och mänskliga rättigheter.
The ICPD marked a paradigm shift in thinking about population and development, … The refrain was that population is not just numbers and statistics; it represents people. There should be a focus on the individual’s human rights — a shift toward people’s dignity and well-being, particularly the right to decide freely whether or when to have children.
Natalia Kanem, chef för FN:s befolkningsfond UNFPA vid Harvard Universitys symposion, 30 år efter Kairokonferensen.
Kairo blev den sista av tre befolkningskonferenser som hölls. Medan klimatfrågan växte fram som den nya globala frågan, sjönk befolkningsfrågan på dagordningen. Skiftet var inte bara ett resultat av de praktiska svårigheterna att nå global enighet, utan också en förändring i vilka frågor som ansågs vara värda att prioritera. Befolkningsfrågan orsakade splittringar mellan FN:s medlemsländer. Utformningen som befolknings- och familjeplaneringsåtgärderna haft lade ansvaret på länderna i Globala Syd. Frågeställningarna var lokala, hur man ska se till att människor i fattiga länder inte skaffar sig mer än ett visst antal barn? Klimatfrågan ställer krav på länderna i Globala Nord. Frågeställningarna blir globala, hur ska man se till att energisystem och nya konsumtionsmönster minskar utsläppen av koldioxid under en viss nivå.
Sedan Amartya Sens artikel har världen sett sjunkande födelsetal och det i takt med ett ökat välstånd. Indien har sett könsgapet försvinna. Utveckling, utbildning och bättre hälsa har visat sig vara effektiva verktyg för att hantera allt från befolkningstillväxt till miljöpåverkan. De länder som ännu har en befolkningstillväxt (att mödrar föder i medeltal tre barn eller mer) är främst fattigare länder i Afrika som tillsammans släpper ut någon procent av all koldioxid. FN:s projektioner av när världsbefolkningen når sin topp och börjar falla har reviderats mycket de senaste åren.
Samtidsdebatten verkar i många länder alltmer kännetecknas av en rädsla för ett åldrande samhälle med färre barn och fallande ekonomier och även av att en avbefolkad landsbygd kan hota världens biologiska mångfald.
Amartya Sen har under åren förespråkat fler sätt att mäta välstånd, och att ta itu med de komplexa krafter som påverkar människors liv, för att bättre möta kvinnors specifika behov, inklusive deras rätt att vara jämställda medlemmar av samhället. Det är en debatt som byter fokus från om de ska föda fler eller färre barn, till att handla om frivilliga och informerade beslut om den egna reproduktionen. Det öppnar för en utveckling baserad på fakta och rättigheter.
