Edmund Burke, postumt faderskap

Edmund Burke blev konservatismens fader först efter sin död år 1797. “Konservatism” diskuterades som en egen politisk riktning först på 1830-talet och Burkes faderskap till idériktningen omtalades först på 1880-talet, för att bemöta krav på irländskt självstyre och en utökning av rösträtten. På sin egen tid var han mer känd som talare än som tänkare. Vilket gör samtiden något orättvis mot honom, Burke var djupare än att bara vara en kritiker av reformer och revolutioner.

Han kritiserade Ostindiska kompaniets behandling av Indien, han försvarade amerikanernas rätt att göra uppror, stödde irländskt självbestämmande och skissade på en plan om hur slaveriet skulle kunna avskaffas. Samtidigt så verkar varje föreslagen reform för att minska fattigdomen, eller för att försvaga aristokratin, hos honom tvungen att misslyckas bara genom människans felbara natur.

Burke avskydde idén om demokrati, särskilt i dess innebörd av lika rösträtt för alla. Han varnar för att en majoritet hos invånarna i en demokrati kan utöva indirekt förtryck mot en minoritet. Ett sådant förtryck från folkmajoriteten såg han som rentav värre än från en tyrann, då den förtryckta minoriteten inte kunde söka stöd hos andra.

Burke vände sig särskilt mot demokratin för att han vände sig emot “filosofins sagoland”, att idéer skulle ha betydelse för att förändra sakernas tillstånd. Skräckväldet, den franska revolutionens blodigaste fas, verkade ge Burke rätt hos många i den tidens England.

Så det finns både en progressiv och reaktionär Burke i litteraturen, ofta i konflikt med sig själv, vilket speglar det som senare skulle bli konservatismens natur. Mary Wollstonecraft såg Burke redan under revolutionskontroversen (en serie debattskrifter som svarade på Burkes text “Tankar om den franska revolutionen”) som en revolutionär i herrskapskläder, “hade du varit fransman, skulle du ha varit, trots din respekt för rang och det förgångna, en våldsam revolutionär”.

Den samtida konservatismen har problem med förbittrad fientlighet, tribalism och en tankens hårdhet som konservativa brukar frambesvärja Edmund Burke för att bemöta hos sig själva. Det är inte fel att göra så, men de dragen finns uppblandade redan hos Burke: jämte det filosofiska perspektivet om den enskildes rättigheter finns antisemitismen, misstron mot statliga ingrepp i samhället står jämsides med vördnaden för auktoriteterna, beundran för kapitalismen rymmer även en misstänksamhet mot uppkomlingar. Ytterligheter finns hos många tänkare under Upplysningen, påverkade av sin samtids omvälvningar, men Burke ger intrycket att röra sig mellan dem för att främja det han gillar för tillfället.

Konservativa brukar inte ha svårigheter med att bryta upp sedvunnen hävd och uråldriga traditioner för att göra vad de uppfattar som rätt för tillfället. Pendelrörelser som skulle kunna dämpas av måttfullhet hämtad från “filosofins sagoland”.