BRICS-ländernas toppmöte: geopolitiska utmaningar och framtida samarbete
Utveckla globala syd eller konflikt med globala nord?
Många länder vill gå med i BRICS (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) för att dra nytta av de ekonomiska fördelarna. Egypten, Etiopien, Förenade Arabemiraten och Iran är för i år nya medlemmar i samarbetet. Över 30 länder, inklusive Thailand, Malaysia och även NATO-medlemsstaten Turkiet, har uttryckt intresse.
BRICS-länderna representerar 45 % av världens befolkning och 28 % av den globala ekonomin. En viktig drivkraft är möjligheten att öka handeln och investeringarna mellan medlemmarna, särskilt genom att använda lokala valutor för att minska beroendet av amerikanska dollar och undvika USA:s ekonomiska sanktioner.
Ett annat motiv är att utmana USA dominans i det globala finansiella systemet. Kina och Ryssland leder arbetet för att minska användningen av dollar i internationella transaktioner, medan BRICS-länderna också utforskar möjligheten till en gemensam valuta. För vissa länder, särskilt i globala syd, handlar intresset för BRICS om att skapa en rättvisare global ordning, där rika västländer inte har så stora fördelar.
Samtidigt står BRICS inför flera globala trender, inklusive en multipolär värld där makt delas mellan flera länder, och en nedgång i fungerande multilaterala institutioner som FN. Denna multipolära värld innebär att makten sprids och att många länder söker vänskapliga relationer med både BRICS och väst.
Hittills har BRICS-länderna inte lyckats att genomdriva så mycket. Det har främst varit ett forum för samtal och det har bildats några gemensamma finansiella institutioner. Även om BRICS kan bli en starkare global aktör, kan gruppen också drabbas av interna motsättningar när fler länder går med och driver sina egna agendor.
På medlemsmötet i Kazan i Ryssland medverkar också de nya medlemmarna för första gången. Men en underliggande problematik är att länderna är autokratier eller brottas med demokratiska utmaningar, något som försvårar deras utsikter för utveckling. Samtidigt ställs dessa länder inför en gemensam fara: risken för att hamna i medelinkomstfällan.
Medelinkomstfällan är ett fenomen som beskriver hur länder, efter att ha uppnått en viss nivå av ekonomisk utveckling, stagnerar och inte lyckas ta steget upp till att bli höginkomstländer. Efter industrialiseringen på 1800-talet var det främst de rika länderna som upplevde en snabbare ekonomisk tillväxt än de fattiga. Men under perioden efter 1995, fram till omkring 2015, hände något anmärkningsvärt. För första gången började inkomstklyftorna mellan rika och fattiga länder minska, extrem fattigdom sjönk drastiskt, och global folkhälsa och utbildning förbättrades. Särskilt tydligt var detta i länder som Kina och Indien, där marknadsreformer och liberaliseringar satte fart på ekonomisk tillväxt. Under denna era såg vi ett mirakel — en snabb ekonomisk och social utveckling som gynnade miljarder människor.
Sedan mitten av 2010-talet har den snabba utvecklingen avstannat. Fattigdomen har knappt minskat alls sedan 2015, och globala folkhälsomått har endast förbättrats marginellt. Pandemin slog hårt mot fattiga länder, och malarian har återtagit sitt dödliga grepp. Den ekonomiska tillväxten i de fattigaste länderna har stagnerat, och många länder har till och med fallit tillbaka.
Så vad har hänt? Under perioden av global tillväxt var det framför allt inhemska reformer som drev utvecklingen framåt. Kina, Indien och Östeuropa liberaliserade sina ekonomier och integrerades i den globala ekonomin. Samtidigt spelade internationellt bistånd en viktig roll för att förbättra hälsa och utbildning i de allra fattigaste länderna.
Många av de framgångsrika länderna från 1990-talet och 2000-talet, som Kina och Indien satsar på statlig kontroll och protektionism.
Förutom de inhemska politiska förändringarna har globala chocker som COVID-19-pandemin, stigande räntor och klimatförändringar försvårat utvecklingen ytterligare. Världsbanken och IMF har inte längre samma genomslagskraft som tidigare, då de tvingas balansera mellan att främja reformer, hantera klimatkrisen, vara lender of last resort samt de politiska spänningarna mellan institutionernas storägare USA och Kina. Det är heller inte längre lika självklart att bistånd går till de mest behövande länderna, utan alltmer pengar omdirigeras till andra ändamål som flyktingmottagande och omställning till grön energi. Detta lämnar många fattiga länder med mindre stöd än de tidigare haft.
Den största utmaningen är dock att de inhemska reformerna har avstannat. I Afrika söder om Sahara har den ekonomiska friheten varit nästintill oförändrad sedan mitten av 2010-talet, och i Sydamerika har den stått still sedan början av 2000-talet. Subventioner, ineffektiva företag och protektionistisk politik dominerar i många länder. I Nigeria spenderar exempelvis staten stora summor på subventioner för bensin. Bangladeshs regering gynnar å sin sida textilindustrin på bekostnad av andra sektorer som skulle kunna skapa bättre och mer hållbara jobb.
Välståndet kom närmare för många i globala syd, både genom förbättringar i det egna vardagen och i vilka livsutsikter som verkade möjliga. Fler fick möjligheten att skaffa den uppfinning Hans Rosling pekade ut som så viktig: tvättmaskinen.
Vi står inför utmaningen att undvika ökade spänningar mellan det globala nord och syd. Medelinkomstfällan är ofta självförvållad, men globala nord har många gånger inte varit till hjälp. Om dessa klyftor inte adresseras riskerar vi en mer polariserad värld, där samarbete och gemensamma lösningar blir allt svårare att nå.
